Mina åtta garderober

Under mitt 47-åriga arbetsliv ingick det ofta att klä mig snyggt. Inte supermodernt, märkeskläder, höga klackar, men aldrig jeans, t-shirts eller shorts. Så det blev en slags stil jag till slut hittade – polotröja/skjorta, kavaj och snygga byxor. Vid föreläsningar/kundbesök/inspektioner – klänning, eller kjol och topp (EJ urringad) och kavaj. Snygga strumpor och skor (aldrig högklackade, hade alltid alldeles för bråttom, inkl bärandes på saker upp och ner för trappor.) Som VD-/Executive Assistant, projektledare, föreläsar/moderator på olika konferenser gällde en klädsel som inte väckte några som helst negativa tankar. INTE sexigt, INTE slarvigt, INTE trasigt, INTE flashigt etc. Smycken – ja. Smink – ja. Håret färgat – men städat. Aldrig mycket av något. Om inte fest, då drog jag på mer så de fick se den sidan. Ofta dessutom som arrangör. Ett kul arbetsliv som nu förändrats, totalt.

Jag tjänade länge ganska vettigt, varvade med arbetslösa månader mellan olika projekt/mycket förändringsbenägna arbetsplatser och kunde lägga en del pengar på att uppdatera min garderob så jag inte fastnade i någon 80-tals stil. Nu finns det helt andra planer i mitt liv, andra behov och åtta fulla garderober då jag haft tillräckligt mycket för att inte slita ut klädesplagg som jag fortfarande gillar och trivs i. Dessutom har min kropp inte ändrats så väldans mycket på 40 år. Kvar på runt 50 kg – idag med viss muffinsmage. Och Sverige har fyra årstider med allt varmare och blötare vintrar – sällan -25 idag eller massor av snö som för 15-20 år sedan. Åker heller inte slalom längre vilket jag gjorde under många år. Men vandrar gärna så kängor finns det gott om.

Så då kommer det stora behovet av att rensa. Och jag som är uppvuxen i en familj där man INTE slänger kläder som går att använda – man ger bort till de som har det sämre. Man “haskar” INTE heller (slösa på rikssvenska) – känner mina förfäders miner över mitt överflöd (de växte upp under brinnande krig!) Så självklart ger jag bort till vänner och bekanta, flyktingar, utvalda tiggare, Emmaus (enda organisationen jag litar på – de hämtar dessutom.) Och joo, jag har rensat under åren, förut, men känns alltid obehagligt.

Avslut på detta inlägg långt senare:
Via en duktig study-buddy coach som fick mig att se i andra banor (just det coacher gör) har jag sedan juli tagit ut ett plagg om dagen från valfri garderob. Kortare obehagskänsla då snabbt överstökat, mer go’ känsla av prestation. Har flyttat hallspegeln till sovrummet, prövar allt och inser ibland att nej, de jeansshortsen stoppar ju blodflödet (de är 30 gamla!) Har också gått igenom alla halsdukar/scarfar/sjalar (hatar mössor så var en hel del – om man köper två nya per år i 30 år blir det en hög), vantar/handskar, en kategori i taget och gjort mig av med minst 1/3 av vissa. Skjortar/blusar, kjolar, kavajer, finkläder, jackor, klänningar, både sommar och höst/vår/vinter. Underkläder, sockor, strumbyxor, långkalsonger, skor och handväskor.

En hel del återstår innan detta är klart. Men igår gick vi till ett centrum för hemlösa vid Hornstull med tre kassar. Nästa vecka går vi dit med fyra. Inga mellanhänder och hösten kommer. Sambon rensar också. En del får Emmaus (de enda jag litar på) att sälja, t ex mina Kina-kavajer. Ett par kassar går till någon utvald tiggare. Sist var det en kille vid Slussen jag kände igen som fick Johns gamla företags hoodie. Supervarm, snygg och skön, men med en logga som ger oss båda rysningar. Han blev skitglad och vi också. Den fick verkligen ett bra hem. Hel, ren och snyggt ihopvikt. En annan hemlös fick samma företags sprillansnya tjocka yllefilt. Känns lättare att andas och att ge bort av ens överflöd har alltid varit något vi i släkten gjort. Det tänker jag fortsätta med. För dem var det erfarenheterna av kriget, idag är det Covid och utförsäkringar, krigsflyktingar och utkastade hemifrån, slagna kvinnor och barn, missbruk och självmedicinering av psyksjuka. Nog finns det munnar att mätta och människor att klä.